Jag har läst boken "Livets möjligheter" som är en efterföljare till "Pojken som kallades det". "Livets möjligheter" är utgiven år 2004. Boken handlar om Dave Pelzer som även är bokens författare som rest runt och slår sig till ro i ett motell i Ohio då han får ett samtal av sin fru och får veta att Dan Brazell som varit som den fader han aldrig fick, har dött. Efter händelsen i motellet går han tillbaka i tiden och berättar om sin bardom under tiden då han flyttade till Duinsmoore Way, vars ställe är där han träffade denna Dan Brazell efter att ha fått sina två första kompisar, någonsin.

Boken handlar om Dave Pelzer som finner sina två första kompisar i Duinsmoore Way och för första gången får känna vänskap, känslan att tillhöra något och känslan att inte bara vara "det". För första gången vågar han utveckla sig som person och försöka finna vem han är bakom den rädda, mobbade pojken. För första gången känner han något annat än rädsla och oro. För första gången leker han med de kompisar han aldrig tidigare haft. För första gången är han ett barn han aldrig tillåtits vara. Han är något, han tillhör något. Trots en massa fördomar i kvarteret och svårigheten att vara ett "fosterbarn" tillåter han sig att få utforska världen, vad barn gör, det han aldrig gjort.. Och dessa tre pojkar möter världen, tillsammans.

När det kommer till Daves skrivsätt så är det otroligt. Beskrivningarna är mer än lagomt och det blir perfekt för att kunna skapa en bild i huvudet, leva sig in i boken och se framför sig precis hur det kunnat vara. Han använder mestadels ord som är enkla att förstå men det förekommer något av även de svårare. Om han beskriver en situation beskriver han miljön och hela situationen perfekt. Man ser hela situationen framför sig och jag lever mig helt klart in i boken och kan tänka mig hur situationen såg ut och var. Senare i boken dock, tycker jag det blir lite "suddigt" jag kände att det var inte riktigt de perfekta beskrivningarna längre så man hängde med utan det blev mer oklart. Men inte så att man inte förstod någonting alls, utan bara en aning.

I näst sista kapitlet har det hänt mycket i Daves liv, han är otroligt nära att ge sig ut i vuxenvärlden och har miljoner tankar. Han gör felsteg i all hastighet och hinner inte tänka före han agerar. "Mike" talar med honom och säger "Gör ditt bästa... Visa mod och tapperhet och stolthet, för det här är inte bara ett jobb utan ett äventyr. Och till sist... Sikta högt. Tänk igenom det!". Vilket jag totalt fastnade för. Att ge sig ut i vuxenlivet och exakt veta vad man vill, vad som är möjligt och vad som är bra för en själv är ingen enkel lek. Och även om man har en dröm är den inte alltid enkel att nå. Jag antar att det då kan hända att man snabbt försöker tänka ut en lösning som egentligen inte var det minsta bra men enklaste och snabbaste utvägen. Och så sant som skrivet så ska man alltid göra sitt bästa och sikta högt, men inte för högt. Det ska kunna vara möjligt men är man säker på att man klarar det, så gör man det. Allt handlar om att tro på sig själv.

Jag tycker att boken var väldigt bra men jag vill gärna läsa fler av hans böcker för att få veta mera. Jag vill läsa de tidigare böckerna liksom de senare för att veta exakt hur boken hängde ihop med hela hans liv. Det här är en bok och en historia som handlar om någonting som ligger så otroligt nära mitt hjärta. Händelser som denna ska ingen behöva vara med om, varken misshandel, mobbning eller något sådant. Ser man minsta lilla sak ska man ej vara det minsta blind för vad som pågår. Även om det är en rätt så liten sak så ska man inte vara blind. Det kan bli något större och den lilla händelsen kan gripa tag i hela personens liv. Jag rekomenderar boken starkt. I denna bok tror jag det handlar om att vara aningen intresserad om själva innehållet så man kan leva sig in och förstå, känns som det är vad denna bok går ut på. Han vill förklara hur sitt liv var och du som läser ska kunna leva dig in i det.